Den svenska filmens historia började på tidigt 1900-tal. Då fick flera svenska städer sin första biograf. Till en början var det levande musik då bara stumfilmer spelades på dessa biografer. Den första svenska biografkedja som bildades var Svenska Biografteatern eller också kallad Svenska bio en bit in på 1910-talet. Innan dess var det bara kringresande biografer som fanns till för folket men nu blev det på en och samma plats. Strax innan det årtiondet spelades också det första svenska filmskådespelet in.

Det blev diskussioner om hur vida barnen tar skada om de ser på film på biografer och då infördes en åldersgräns på 15 år. Vilket också lever kvar i vår tid med våra åldersgränser på 7, 11 och 15 år.

1919 gick två bolag ihop, Svenska film och Skandia. Då bildades Svensk Filmindustri (SF).  De satsar på att bygga bättre biografer. På 1920-talet kom också ljudfilm som blev att biografintresset ökande och tidningar, tidskrifter samt radio började uppmärksamma och bevaka den svenska filmindustrin. Under 30-talet gick det fortsatt uppåt för svensk film. Nya filmbolag bildades och filmerna präglades av arbetslösheten som var vid den tiden, den skulle få besökarna att glömma bort att de hade det dåligt ställt, filmerna fick då uttrycket pilsnerfilm då den hade samma inverkan som alkohol sägs det. Att den bedövar den som konsumerar.

På 40-talet kom det en ny era i svensk film, pilsnerfilmerna slopades och mer seriös film anammades. Då kom kanske vår mest kända filmskapare in i leken, Ingemar Bergman. Detta var också under andra världskriget och då importerade vi allt mindre film, svensk film fick större utrymme. Staten höjde också nöjesskatten med 20 % och det drabbade branschen hård vilket resulterade i höjda biljettpriser.

50-talet betraktas som biografernas guldålder, 80 miljoner besök per år. Dock under detta årtionde kom televisionen och konkurrerade med biograferna. Med försök som att lägga in färgfilm och större format så svek publiken i alla fall. Då tvingades staten att sänka nöjesavgifter för att biograferna skulle klara sig. Nya satsningar fortsatte in på 60-talet men det var i huvudsak svensk film som publiken ratade.

På 70-talet kom man på att man kunde visa flera filmer på samma biograf. På 80- och 80-talet var det fortfarande svårt för biograferna då de kom nya konkurrenter som hemvideo och kabel-tv. Biografer läggs ner och satsar bara på kommersiella filmer, säkra kort som säljer.

Idag visar vi till stor del importerad och utländska filmer, och en majoritet av dagens svenska filmbolag är också dotterbolag till amerikanska bolag. Det finns också ett avtal som ger möjlighet till stöd från staten. Bland annat att stödja och stimulera utvecklingen av svensk film, film ska spegla hela landet, verka för att öka antalet besökare och förbättra kvinnliga filmskapares villkor. Detta avtal slöts 2004 med staten, Sverige Biografägarförbund, filmuthyrare, distributörer, filmproducenter och mediebolag som Sveriges Television, TV4, Modern Time Group, Kanal 5, och C More Entertainment.

Vår samhällsutveckling har i stort påverkat vår filmhistoria på många sätt, dels hur den berättas och hur den visas. Filmen har oftast följt ett mönster och tagit upp händelser i samhället och försökt att spegla detta. Att skildra samhället och skapa intresse kring något som besökaren har vetskap om. Även ta upp känsliga ämnen som sex och våld. Ett annat sätt är hur själva tekniken utanför biosalongen har utvecklats. Först kom tv:n som gjorde så att folk satt hemma framför den istället för att gå på bio. Efter det kom hemvideo, som ytterligare sänkte ner biobesöken. I dag är det framför allt internet som är det stora hotet med illegal nedladdning och spridning av biofilmer. Dock så har alla dessa hot gjort så att filmindustrin och biograferna tvingats att utveckla sig, att komma på nya saker som besökare vill ha. I nutid har vi sett en ökning av 3D-filmer som ett alternativ för att locka besökare till biograferna.