Artikelkatalog för kunskap, guider och artiklar - Artikeldirekt.se

Om Olof Palme

oktober 26, 2012 | Författare: | Skrivet i: Politik

Den 30 januari 1927 föddes Palme in i en välbärgad familj i Stockholms innerstad Östermalm. Han var yngst i familjen av tre barn, han hade en bror och en syster, Catharina och Claes. Hans föräldrar var Elisabeth von Knieriem och Gunnar Palme som var verkställande direktör på försäkringsbolaget Thule. Men fadern dog när Palme var blott sju år gammal.

Palme var sjuk väldigt ofta som barn och tillbringade en stor tid sängliggande. På grund av detta lärde han sig att läsa vid en tidig ålder som fyra år. I hemmet pratades det också flera språk som tyska, ryska och franska. Palme var en språkbegåvning och lärde sig flera språk.

Palme blev vid tio års ålder skickad till internatskola vid Sigtuna humanistiska internatläroverk. Där tog han sju år senare studentexamen. Efter sin studentexamen fortsatte han sina studier i USA, då vid Kenyon College där han 1948 tog en fil.kand. Han återvände senare till Sverige och tog en juristexamen i Stockholm 1951.

Palme gifte sig senare med Lisbet Beck-Friis och fick tre söner. Joakim, Mårten och Mattias Palme. Men Palme hade också ett äktenskap före Lisbet, fast då som ett skenäktenskap med Jelena Rennerova. Detta för att hon skulle få möjlighet att lämna sitt dåvarande land Tjeckoslovakien.

Olof Palmes politiska resa

Under sin studietid blev Palme medlem i Socialdemokraternas ungdomsförbund. Han blev också vald till ordförande för Sveriges förenade studentkårer. Där fick han möjligheten att resa ut i världen. Han fick se verkligheten, se hur människor i fattiga och drabbade länder hade det. Det var då Palme hittade sin politiska inställning som socialdemokrat.

Under tiden som ordförande för den förenade studentkåren utförde han studiepolitiska uppdrag där han reste till bland annat Tyskland/Berlin. När han såg hur kommunismen verkade i verkligheten i de länder han besökte. Det var då, under den tiden han blev en stor motståndare till kommunism. En inställning som kom att följa med honom i hela hans karriär.

Hans riktiga resa inom politiken började när han blev handplockad som sekreterare till Tage Elander som då 1953 var statsminister och partiledare för socialdemokraterna. Elander och Palme arbetade nära och bra tillsammans. Efter ett antal år sida vid sida kom Palme 1963 in i regeringen som statsråd vid Tage Elanders sida igen. Utvecklingen fortlöpte och redan efter två år blev Palme kommunikationsminister och 1967 blev han utbildningsminister. 1969 blev han Tage Elanders efterträdare och därmed statsminister.

Palme som statsminister

1969 nådde Palme toppen och blev partiordförande för socialdemokraterna och samtidigt statsminister. Under tiden intill Elander hade de drivit frågan för välfärden i Sverige, och på det spåret ville Palme fortsätta i sitt ämbete som statsminister.

I sitt tal på partikongressen där han blev vald till statsminister sammanfattade han dessa punkter som de skulle sträva efter.

 

  • “en utrikes- och försvarspolitik som förenar en fast och konsekvent neutralitet med vilja till internationellt ansvar;
  • en genomgripande skattereform med lättnader för de sämst ställda, rättvisa åt ensamstående, individuell beskattning och skärpt skattekontroll;
  • en näringspolitik som beslutsamt fullföljer det näringspolitiska programmet i syfte att trygga full sysselsättning och balanserad utveckling i landet;
  • en fortsatt demokratisering av det ekonomiska livet, insyn och inflytande i företagen, demokrati på arbetsplatsen;
  • en politik som fullföljer de stora utbildningsreformerna;
  • lagstiftning om 40-timmars arbetsvecka;
  • ökade möjligheter till pension före 67 års ålder;
  • handikappvården och åldringsvården byggs ut;
  • en reform av familjerätten, som syftar till likställdhet mellan man och kvinna;
  • energiska insatser för en nationell och internationell miljövård;
  • en aktiv konsumentpolitik på bred front;

fortsatt högt bostadsbyggande.”

Olof Palme rundar av sitt tal på partikongressen med: ”Ett samhälle, för att leva och överleva, måste präglas av en övergripande solidaritet, en förmåga till inlevelse i andra människors villkor, en känsla av medansvar och meddelaktighet. Annars bryts det förr eller senare sönder i småskuren egoism. Det finns aldrig de och vi, det finns bara vi. Solidariteten är och måste vara odelbar.”

Olof Palme ville också att kvinnan rent praktiskt skulle få en större rättighet ute i samhället, inte bara i familjehemmet utan i det stora hela. På partikongressen 1972 talar Palme om att kvinnas rätt till arbete måste fortsätta att utvecklas. Att hela landet med omsorg måste ses över. Att det blir ett gemensamt ansvar för alla, det räcker inte med att kvinnorna måste slå sig fram själv. Hårt arbete och solidaritet i samhället krävs.

Samma år går Palme hårt åt USA och kritiserar dem för de bombningar som genomfördes under julen detta år i Vietnam. Palme jämför Hanoi-bombningarna med andra fruktansvärda våldsdåd historiskt sett. Han jämför med nazisternas förintelseläger i Treblinka, med kommunismens illdåd i Katyn och många fler. Ett tal som upprörde USA.

Palme var en bra talare med karisma och en retorikens mästare. En av de kanske mest kända tal han genomförde i Sverige är ”skafferitalet” 1978, där han kritiserar de borgerliga partierna för att ha ”ätit upp allt i skafferiet” som andra en gång hade lyckats att spara ihop. Palme var inte detta år statsminister.

Palme var väldigt intresserad i utrikespolitiska frågor och hade ett stort kontaktnät i världen. Han blev bland annat medlare i FN mellan Iran och Irak. Som jag nämnt tidigare hade han många åsikter om USAs agerande i Vietnam.

De stora frågorna för Palme i Sverige var jämställdheten och arbetsmarknaden. Solidaritet och samarbete. Han kämpade för arbetarnas rätt, att ungdomar skulle få komma ut i arbetslivet.

Mordet som skakade Sverige

Kvällen den 28 februari 1986 var statsminister Olof Palme och hans fru Lisbet tillsammans med sin son och dennes fru på biobesök i Stockholm. För att värna om sitt privatliv hade han innan besöket avböjt livvaktsskydd. Efter biobesöket skildes sonen och Palme med hans fru åt, de började gå därifrån men på vägen dyker en man upp bakifrån och skjuter Palme i ryggen, han ska även ha skjutit emot Lisbet men inte träffat. Mannen springer sedan iväg bort från platsen och försvinner. Ett vittne hade tagit upp jakten men tappade efter ett tag bort förövaren.

I efterhand har man sett att det inledande arbetet inte har gått helt smidigt till. Personer som blev vittne till händelsen försöker att ringa polisen men kommer inte fram utan lägger efter någon minut på luren. I stället får polisen reda på detta genom att en taxichaufför kontaktar sin ledningscentral som i sin tur kontaktar polisen. Tre minuter efter skotten är polisen på plats.

Ambulansen kommer dit strax efter polisen. Palme körs till sjukhuset men hans liv går inte att rädda.

Vid mordplatsen är förvirringen total, mycket för att det är Sveriges statsminister som är skjuten. Palmes fru Lisbet tar dock själv kontakt med en polisman och ber honom kontakta vice statsminister Ingvar Carlsson. Morgonen efter höll regeringen presskonferens och Ingvar Carlsson blev Sveriges statsminister efter Olof Palme.

Polisen hade gjort en del misstag med att inte avspärra ett större område. Hade inte heller lyckats med att genomsöka omgivningen efter alla bevis. En kula till mordvapnet hittar en privatperson senare. Ett av de spår som upptog den första tiden i utredningen var att det kunde vara PKK som är en kurdisk separatistorganisation. Men det visade sig vara ett felaktigt spår. Åklagare och spaningsledare Hans Holmer var inte överens när det gällde den frågan. Kanske ödslades alldeles för mycket tid på detta.

Flera personer och organisationer över hela världen har figurerat i utredningen. Men den mest kända misstänkte personen var Christer Pettersson. Han blev till och med dömd 1989 för mordet på Olof Palme, men frikändes igen samma år. Petterson har vid flera tillfällen erkänt mordet men sedan dragit tillbaka sina uttalanden. Petterson avled 2004. Efter hans död sägs det att Palme-utredningen stannade av helt.

Mordet på Olof Palme är olöst än i dag.

Röster om Olof Palme

Jan Eliasson, före detta socialdemokratisk utrikesminister.

”– Många tror att han var otålig men som jag såg honom var han en mycket tålmodig person. Han hade ett enormt tålamod i förhandlingarna. Han var bra på kulturförståelse. Och han hade en enorm intellektuell kapacitet. Jag hade alldeles ont i huvudet efter våra samtal ibland.”

Mona Sahlin, före detta partiledare för socialdemokraterna.

”– Sättet han förde in jämställdheten på, som gjorde kvinnors lika rättigheter lika viktiga som klassfrågor för partiet, var väldigt kontroversiellt. Han var verkligen före sin tid. Den internationella betydelsen behöver jag väl knappast nämna. Vi svenskar har ofta bilden av att vi har varit internationalister under väldigt, väldigt lång tid. Men egentligen var det först med Olof Palme som partiet blev det på allvar. Och det lever kvar. Synen på rasism och främlingsfientlighet handlade inte bara om Apartheid, utan också väldigt relevant för hur Sverige var. För det var en tid när flyktingarna på allvar började komma till Sverige, från Chile, Spanien och Grekland. Sen förde han också in en samtalston som jag saknar. Då tyckte jag den var jobbig eftersom han medvetet hela tiden sökte debatt. Han var inte rädd för konflikter och att utmana.”

Jan Guillou, journalist och författare.

”– När man minns honom efter så här många år, så jämför man med nutiden. Och då framstår han som en väldigt färgstark och temperamentsfull politiker. Något som vi inte riktigt har idag.”

 

Författare:

Denna skribent har publicerat 8 hittills. Mer information om denna skribent kommer inom kort.

Kommentarer är avstängda .